16:42:00
En introvert extrovert?
Det här inlägget har jag tänkt hela hösten och vintern att jag ska skriva. Ändå har det inte blivit av, och det är inte för att ämnet är speciellt svårt eller för privat, eller att jag inte vetat vad jag vill komma till. Jag tror att det helt enkelt inte hunnits med som jag hade hoppats, och jag vill formulera det rätt. Just nu finns lite mer tid, så nu ska jag försöka få ner orden.
Jag är en väldigt social person. Tycker om att ha folk omkring mig och att umgås med människor. Så har det alltid varit och så tror jag fortfarande att det är. Men samtidigt har en annan sida formats den sista tiden, som jag skrivit om innan. Jag är ensam ganska mycket i mitt jobb och har därför med egentid nu än någonsin tidigare. Det i sin tur gör att jag vänjer mig av med att ha folk omkring mig, och nog egentligen skulle behöva fasa in i det för att det ska funka ultimat. Men det gör jag inte, istället växlar jag mellan ensamma dagar och väldigt intensiva dagar med många omkring mig.
Jag vrider och vänder på varenda ord jag sagt, skrivit, förmedlat i samtal, via sms eller mail vissa dagar. Jag funderar på om jag sagt något dumt, vad folk tänker, hur de tolkar mina ord och hur de reagerat. Detta trots att jag kanske inte har sagt speciellt mycket till någon egentligen, och framförallt inte saker som någon egentligen borde ta illa vid sig av. När jag då inte hela tiden umgås med folk, så gör jag nog detta ännu mer de gånger jag väl varit bland folk. Jag kan ha väldigt dåligt samvete för små ord, som den andre i de flesta fall överhuvudtaget inte minns och framförallt inte tog illa vid sig av. Det är som att jag blir ovan vid att umgås, och behöver hålla igång för att ha ett bra flyt.
Samtidigt har jag aldrig varit en person med något behov av egentid. Jag har aldrig behövt komma hem och vara ensam, eller få en dag ifred för att ladda batteriena. I alla fall har det aldrig varit så innan. Men under det senaste året har jag känt ett allt större behov av det. Behov av att få vara tyst, ensam, ifred, inte ha ringande telefon eller mail och inga andra människor i närheten att umgås med. Behov av tid att helt enkelt ladda batterierna på egen hand. Det har varit en väldigt ovan känsla och den har dessutom skrämt mig en del. Tidigade har det nämligen alltid varit så att när jag börjat dra mig undan från saker och människor så har det berott på att jag varit på väg att slita ut mig. På väg att krascha och helt enkelt börjar bli trött på allting. Och det kändes oroväckande att känna så igen. Och den oron har jag burit på ett tag, samtidigt som jag sett att jag visst orkat. Det var i samma veva som detta som jag lärde mig att älska (och vara rädd om) mina måndagar i ensamhet. Men när jag, som dagen efter min brors bröllop exempelvis, suttit omgiven av människor som jag tycker så mycket om och trivs så bra med, och samtidigt verkligen längtat efter att åka hem och bara få vara - då har jag blivit orolig.
Så i höstas nämnde jag plötsligt, väldigt oplanerat, detta för min fantastiska mentor. Att mina behov blivit helt annorlunda, att jag kände en förändring pågå, att jag var ovan. Och hon bara nickade och sa att det är helt normalt. I vårt jobb så ger vi ut så mycket, hela tiden och i alla sammanhang, att det inte är så konstigt att vi plötsligt börjar dra oss undan mer också. Vi behöver helt enkelt tystnaden för att orka med. Så hade det varit för henne med när hon började, och hon sa att det tog några år att komma in i och hitta en balans, sedan kunde man vara mer social igen.
Det var så himla skönt att höra! Det är inte konstigt, jag är inte på väg att bränna ut mig, det är inget fel! Men så ovant för en super-extrovert person som mig att uppleva det, så mycket jag har fått lära mig om mig själv den senaste terminen/sista läsåret. Direkt när jag hörde mentorn säga så, så förstod jag att det var sant. Det var ju precis så jag kände! Och det är ju inte konstigt egentligen. Att ladda så inför att hålla sin första vigsel, med familjen dessutom, bör ju få konsekvenser för hur pigg man är efteråt. Nu kan jag se det, men då var det svårare.
Vissa kanske har känt av det, att jag varit mer tillbakadragen. Det är inte för att något är fel eller att jag inte vill höras, jag måste bara balansera det också. Då känns det väldigt skönt när jag efter ett tag kan känna lusten återvända, ringa en god vän på bussen bara för att få prata om allt möjligt och höras. Då blir jag glad! Så jag hittar vägar. Några kanske inte märkt något, och kommer kanske aldrig att göra det, och det är ju bra det med. Det handlar egentligen inte om så stora förändringar utåt, men inåt.
Så nu försöker jag respektera och acceptera de behov jag har. Jag försöker lyssna in kroppen, hitta lugna stunder, och sätta av tid bara för mig. Det är lärorikt, svårt och spännande på samma gång, men det kommer definitivt att löna sig.
