07:06:41
När det kliar i kroppen
Trots att den sista tiden varit präglad av tankar, prat och planer för en kommande flytt så inser jag att så gott som ingenting av det finns med i bloggen. Därför är det definitivt dags för en liten sammanfattning av läget, och en chans att rensa hjärnan på alla delar kring detta som tillsammans ibland riskerar att göra mig galen.
För lite drygt ett år sedan (tror jag) så insåg jag att något fått det att börja krypa i L. Plötsligt beklagade han sig över våra konstiga grannar, som vi tyckt var konstiga länge men som han plötsligt störde sig betydligt mer på. Han klagade på hyresvärden, var less på saker och bara allmänt verkade rastlös. Trots att vi trivs så bra i vår lägenhet och verkligen har vårt hem här, så började någonting hända. L var helt enkelt sugen på att flytta. Jag var kanske inte helt med på noterna men vi var i alla fall överrens om att det vore såklart skönt att veta att de pengar vi betalar i hyra går till att betala av på något, en investering, istället för att bara gå till hyresbolaget. Men det kändes som om det låg ganska långt fram.
Och såhär fortsatte det. Jag visste vad som rörde sig i L men kände ingen direkt lockelse och dessutom hade vi varken ekonomisk möjlighet eller en konkret plan som möjliggjorde det. Så vi blev kvar men maken kollade Hemnet regelbundet och visade objekt då och då. Sedan har tiden gått och våra möjligheter förändrats till viss del. Och sedan drygt en månad tillbaka har vi nu på allvar gett oss in i detta. Samtalen med banken är avklarade så pass långt att vi på allvar kan titta och vet vart gränsen går ekonomsikt, och vi börjar tillslut få fram en bild av vad vi vill ha och hur långt pengarna räcker.
Det som chockerar mig är hur mycket energi och tid det här tar. Jag skulle lätt kunna sysselsätta mig flera dagar i veckan med bara detta. Samtidigt märkte jag efter några visningar och funderingar att jag höll på att helt slita ut mig med att investera mig så mycket känslomässigt i varje objekt och sedan se dem försvinna. Kroppen gick i bergochdalbana där jag hela tiden gick mellan lycka och förvirring. Det slet väldigt snabbt på mig, och inte mindre när det dessutom varit ganska mycket på andra fronter den senaste tiden. En del av mig kände för att säga stopp, vi väntar lite och tar detta senare. Men jag inser samtidigt att det här är en intensiv period oavsett när den sker, det är bara att hålla ut och göra det bästa av något som faktiskt är väldigt roligt också.
Efter att jag lyckats distansera mig lite mer har jag istället plötsligt verkligen börja längta efter att bara få flytta. Jag vill veta vart och få börja planera. Jag går omkring här hemma och tänker på vilka saker som inte får följa med, vad jag vill göra om osv. Jag längtar efter att få börja rensa och få en chans att helt starta om. Efter nästan sex år i Bergjsön har vi bott in oss bra, något nytt vore nog nyttigt. Jag tror att detta är mitt sätt att skydda mig själv i detta. Såhär kan jag gå loss totalt, utan att därmed hoppas på en specifik lägenhet som ligger ute en kort tid och sedan försvinner från oss. Det här är mer en allmän förberedelse.
Samtidigt vill jag inte börja längta bort ännu mer, och det är svårt. Jag är så tacksam för det hem jag har och jag vet inte om jag kan bromsa och backa tillbaka nu. Kan jag landa här igen nu? Det vet jag inte. L och jag pratade om det häromdagen, att vi var tvungna att bestämma oss; är det ett alternativ att bo kvar? Vi tittade på varandra och sa; nej, det är det inte. Vi vill flytta.
Men självklart går det att backa. Att fokusera på annat och med tiden landa här igen. Jag tror bara inte att vi vill det.