11:23:11
Jonglering och avslut
Hemma igen från huvudstaden landar jag i pyjamas vid köksbordet och en hel del mer jobb som ska hinnas med den här veckan. Dubbla predikningar på söndag och samtalskväll ikväll. Roliga saker och samtidigt en del pill innan. Känns som att den närmaste typ 1,5 månaden kommer bli ruskigt intensiv. Men sedan hägrar semestern. Och det är inte helt galet nu, bara mycket. Jag försöker att titta och strukturera i kalendern på ett bra sätt, att ha koll på det och inte drabbas av panik. Det är överkomligt.
Faktorer som bidrar till att det kan kännas som mycket är inte direkt svåra att finna, även om man bortser från jobbet. Jag tycker att jag hela tiden står i kontakt med sjukvården nu för olika saker. Det är besök som det i fredags, tandläkaren som skickar kallelse och uppföljning på magens strulande (vars provsvar inte sa någonting egentligen och jag ska komma tillbaka till läkaren tydligen). Sådant tar mycket tid och energi. Dessutom pratar L och jag mycket just nu om ifall vi vill flytta oss någon annanstans i stan, vilket också tar energi och tid i form av banksamtal och ett evigt hemnet-surfande. Ingenting är riktigt på gång ännu, men tankarna som funnits ett tag kanske har blivit lite mer konkreta nu. Så det är många bollar i luften samtidigt just nu. Och som om det inte vore nog funderar jag också över hur jag ska hitta en mer jämn lösning på det faktum att jag arbetar 40%.
Hah.
Mitt i allt detta hade jag inte funderat så mycket över den här Stockholms-resan innan. Mest lite stressand att resa bort mitt i allting. Det blev tre fina dagar med föreläsningar, god mat, hotellnätter och utflykt till körsbärsträden och dess blommor. Tid och goda vänner. Det var nog inte förrän jag satt på tunnelbanan på väg till tåget igår som jag på riktigt insåg att detta var den sista resan i min utbildning. Jag ska ingen mer stanns just nu, alla obligatoriska delar är avklarade och nu återstår bara ordinationen. Det känns så himla skönt att vara klar, samtidigt som det känns konstigt att jag inte kommer ha de naturliga mötespunkterna med klassen längre. Vi har haft ett speciellt år där vi fått följa varandra in i de nya tjänsterna, och jag inser nu att jag i höst för första gången står på egna ben. Å ena sidan kommer vi alltid vara nära och säkert ha kontakt på många sätt, samtidigt vet alla som någon gång slutat i en klass att allt onekligen förändras (precis som det ska). Jag kommer att sakna dem.
