10:32:00
Paris, Sverige och en generation av fred
Nu har det gått nästan två veckor sedan attackerna i Paris. Och det är svårt att med ord beskriva alla känslorna kring det. Självklart stor sorg och ilska kring att det får hända sådant här. Omsorg och omtanke om de som förlorat någon eller upplevt detta och oro för vad som ska hända nu. Jag har funderat på detta mycket de senaste dagarna och känner att jag har svårt att förstå. Jag är nog inte ensam om förvirringen. Jag har också funderat på hur jag ska skriva om detta, men något måste jag säga (med risken att bli missförstådd eller liknande).
Det IS gör är så hemskt, obegripligt och fruktansvärt. Så många människor vilseleds och så många är skadade nog att följa. Deras handlingar mot sitt eget folk och mot andra är obegripliga och omöjliga att försvara.Och jag kan inte riktigt förstå vad de vill uppnå i slutändan? Jag förstår att de vill sätta skräck i folk och länder, absolut. Men sedan då? Är det att ta över värden som är deras mål, och hur tror de i så fall att de ska lyckas med det? På riktigt? Det känns så meningslöst, så omöjligt och så konstigt att hålla på såhär. Visst man kan störta nationer, men att tro att man själv bara ska kunna ta över sedan är en helt annan sak... Jag vill inte förminska de som drabbats nu, absolut inte, men det känns så meningslöst när man inte förstår målet ens. Ingen har någonsin styrt hela världen (även om romarriket var stort osv).
Som en konsekvens av allt detta flyr människor ut över resten av världen och andra länder får hjälpa till att ta emot dem. I Sverige tar vi emot många och försöker hjälpa till. Även i kyrkorna sover människor i väntan på att flyttas vidare, och jag tycker verkligen att vi ska göra allt vi kan. Talet om islamisering och att flyktingarna vill ta över vårt land är för mig obegripligt, och så även talet om att vi inte har konkret plats. Vi blir rädda och tror på lögnerna. Alla som någon gång åkt bil i norra delar av landet och sett bygder som dör för att ingen bor där vet att platsen finns. Städer kan växa fram. Snarare är det en fråga om pengar, vilket jag förstår. Jag säger inte att det är enkelt, att vi inte får prata om det och att det inte ska finnas några gränser för hur många vi kan hjälpa. Jag säger inte heller att det bara är att betala eller att Sverige ensamt ska lösa allt detta. Absolut inte. Men vi behöver vara öppna med de möjligheter vi faktiskt har, och undvika ursäkter eller bortförklaringar. Det är en tillgång för vårt land att ha dessa människor hos oss.
I Svergie höjde vi beredskapen efter attacken, och snabbt var en ung man efterlyst. När jakten på honom vad i full gång och hans namn hördes i media funderade jag över riskerna med det. Någonstans gnagde tanken; tänk om han är oskyldig? Och nu visade det sig att det faktiskt var så. Så vad var det som hände? Blev vi/Säpo/någon annan instans rädda och kände att något måste ske? Kanske det. Men det finns så många frågor. Varför gick de ut med namnet i media? Varför jagade de honom sådär, när det visade sig att han befann sig i den lägenhet som han var skriven i och som faktiskt hade hans namn på dörren, samt att det stod på hans Fb att han var just där? Självklart hade de sina anledningar men det oroar mig. Hur undviker vi paniken och förhastade handlingar?
Det är svårt att veta hur stor risken egentligen är. Ligger Sverige i riskzonen för en attack, eller är det bara vårt storhetsvansinne som får oss att tro att de är intresserade av oss? Det är svårt att veta hur världen egentligen ser på oss och hur mycket de bryr sig...
Samtidigt skäms jag ibland. När mina landsmän bränner ner flyktingboenden. När kvinnan vars sjurumslägenhet jag varit inne i (där hon bor ensam) säger att vi tar emot för många, inte har plats och att hon snart får skämmas för att vara svensk. Då tänker jag att det är snarare jag som får skämmas, som ska gruperas med dig. Hon är en väldigt bra person på många sätt, men här kunde jag helt enkelt inte förstå. Du kanske skulle kunna erbjuda några av dina rum? Samtidigt skäms jag för min egen handlingsförlamning också.
Men oavsett hur stor eller liten risken är här så är det en sorg att detta överhuvudtaget sker. Det här är inte islams lära, men det skadar alla muslimer och stärker människors fördomar vilket är väldigt sorgligt och väldigt farligt.
De som fötts i Sverige i min generation har aldrig upplevt krig på hemmaplan. Vi kan inte föreställa oss hur det är att vara i den miljön och att vara så utsatta, det tror jag inte på något sätt. Därför kan vi inte heller leva oss in i varför människor flyr från allt de känner, till en helt annan värld. Vi förstår inte hur det är att komma till Sverige mitt i natten utan några ägodelar utöver kläderna på kroppen, med en familj som kanske spridits över världen. Vi är blinda nog att tro att människor gör det frivilligt, något jag aldrig kan tänka mig. Samtidigt som mig föddes andra barn i andra länder, som hitills aldrig sett fred. Som inte vet vad det innebär. Två världar så olika som två världar kan vara. Det är den enda anledning jag kan se till varför jag hör människor säga saker som "det är ingen idé de flyr hit, har de sett hur det är här? Vet de hur långa köerna är på våra vårdcentraler?" Vi behöver ha en större världsbild än så.
Sverige kan inte stå utanför det som sker, och gör inte heller det. Och det kommer att kosta oss, det måste vi vara beredda på. Det måste vara okej.
Det känns som att världen förändras väldigt mycket just nu, och det verkar inte ändras det närmaste. Jag sitter i Göteborg och känner mig handlingsförlamad. Hur vänder vi det här, vad är det egentligen som sker? Jag funderar på hur de som levde när nazisternas rörelse började uppfattade det som hände? Hur var det då när allting sakta började spåra ur, hur mycket förstod de mitt i allting, innan det var för sent? Är det såhär det börjar när allting spårar ut, och hur ska vi hantera det innan det blir helt fel?
Det finns så många delar i detta, och många tankar att skriva om... Kanske återkommer jag längre fram igen.