12:21:00
Så jag sa nej
Att vara kvinna och pastor gör att man ibland hamnar i konstiga situationer. Det är ett mansdominerat yrke med traditioner och bilder för hur en pastor ska vara, som jag inte stämmer så bra in på. Det finns en hierarki som ibland blir irriterande. När jag kom till min församling var jag beredd på att behöva hävda mig som ung och kvinna, men mötte en församling som inte alls tyckte att det var något försvårande eller konstigt. Istället var det jag som fick arbeta med min bild av mig själv, medan församlingen tog emot mig med öppna armar som ledare och pastor. De hade inget problem med att ge mig det mandatet, samma mandat som min manlige företrädare haft. Det är jag stolt över dem för.
Förra veckan hade vi en första frukost för ett nätverk som vi försöker starta upp, jag och några kollegor, kallat Unga Kvinnliga Ledare. Där möts unga kvinnliga ledare från olika delar i kyrkan och olika församlingar, för att stötta varandra. En bra idé och en grupp som jag hoppas ska kunna växa och hjälpa. Samtidigt sitter jag där och tänker att jag tycker inte att detta är ett så stort problem i just mitt arbete. Jag har som sagt "förmånen" att ha en så bra församling på nästan alla sätt (det märks när jag beskriver den att jag både trivs bra och att de som lyssnar ibland har svårt och tro att det funkar så bra som det gör) samt andra kvinnliga kollegor i grannförsamlingar och manliga kollegor som aldrig gjort skillnad på oss. Så jag vet att jag är lyckligt lottad, vilket är absurt för det borde vara en självklarhet. Samtidigt tror jag att jag just därför kan fylla en funktion i gruppen, att visa på att det faktiskt kan funka bra och att det inte gör det "trots att jag är kvinna" utan att jag funkar bra som pastor för att jag är en bra pastor. Punkt slut.
Men så ibland visar de gamla föreställningarna sitt fula ansikte, genom sättet vi pratar på osv. Det händer inte särskilt ofta, eller snarare är jag nog blind för det mesta av det (vilket i sig är sorgligt), men när jag väl ser det så blir det så tydligt. Häromdagen blev jag tillfrågad om att vara med i en styrelse som har hand om ett arbete jag varit engagerad i att forma. Jag borde vara en väldigt bra kandidat till den här posten eftersom jag varit med och varit ledare sedan jag var 16 i organisationer som berörs av styrelsen, jag har varit med i andra viktiga styrelser i närliggande verksamheter de senaste åren och till och med som vice ordförande. Och här är det verkligen så att det är ovanligt både att vara med om man är under 40 eller kvinna. Inte för att de har höga krav på kompitens, utan för att inga unga vill vara med egentligen och arbetet med att skapa kontakter till yngre generationer för sådant arbete har varit obefintligt typ jämt. Det pratas om det men inget händer och jag har genom åren hela tiden varit den enda kvinnan i den styrelse jag funnits de senaste åren. Jag var ett av undantagen. Och jag har varit aktiv, kommit på möten, haft åsikter. Gjort något av min plats och kännt mig respekterad och sedd precis som andra i styrelserna.
Men när frågan nu kommer om jag vill vara med i den nya organisationen så är det inte detta som nämns. Istället motiveras frågan med att jag är ung och kvinna och det behövs. Helt rätt, men inte ett ord om att jag också är kompetent och kunnig, välutbildad och erfaren. Nej nej. Inte ett ord som har med mig som personlighet att göra. Därmed känner jag också att det inte finns någon förväntan på att jag egentligen ska bidra med något. Jag behöver ju inget göra för att uppfylla de kriterierna, mer än att dyka upp. Jag kan glatt luta mig tillbaka, uppfylla min kvot och alla är nöjda (om man ska hårdra det hela). Någonstans här blev jag riktigt irriterad och jag har funderat mycket på detta de senaste veckorna. Vad är det som gör att vi inom kyrkan fastnar i dessa mönster? Att vi inte tänker på vad det egentligen är vi säger? Jag blev inte arg på kvinnan som frågade mig personligen, utan mer på den tradition som gör att detta ska vara helt okej. Jag ska glatt känna mig utvald utifrån de premisserna, även om det inte säger något om vad jag egentligen har att bidra med till gruppen. Som någon sa; du ska vara ett kuttersmycke.
Skulle jag påpeka detta (men det valde jag att inte göra den här gången) skulle de säkert tala om det goda jag har att komma med. Men det blir liksom försent.
Jag sa nej till frågan. Inte egentligen utifrån hur den var ställd utan för att jag redan innan bestämt mig för att fokusera på min församling och mitt privatliv, och behöver en paus från styrelsearbetet. Så det fanns inget sätt att få med mig. Men det blir en erfarenhet att bära med mig och en lärdom kring hur jag själv formulerar mig framöver.