22:55:08
Orden
Skrivet i mörkret på väg till jobbet, publicerat i mörkret på väg hem.
Innan morgonens ljus grytt bryter ambulansens kalla ljus igenom mörkret. Jag sitter på bussen och hoppas barnsligt naivt att inget riktigt illa hänt. Känner orden, meningarna, texterna återvända med hösten men har svårt att vara i dem. De är bundna till pojkar i drömmar, ungdom, kärlekar som kommit och gått och en världsbild som blev helt annorlunda när mannen klev in i den. När lugnet och lyckan infann sig men orden minskade. Jag har svårt att kombinera de två världarna och det blir bara svårare med åren. En gång i tiden kallade en god vän mig för T med orden. Det är ett av de finaste smeknamn jag fått. I ett vakuum mellan livsskedet att vara ung och yr och att ha småbarn på armen förlorar jag berättelserna, igenkänningen och orden. Vuxenlivet blir så lagom, så balanserat. Känslorna i schack och intrigerna och problemen är inte som när vi var unga. Då var dom snabba och intensiva. Nu är de djupgående och allvarliga på ett sätt som knappats sätter igång adrenalinet utan snarare formar klumpen i magen.
Jag träffar vänner jag älskar och fastän vi försöker prata om det innersta inser jag ofta att vi ändå pratar om våra jobb. Distanserat. Det allra innersta har vi nu fått pojkvänner och makar att prata med. Alla relationer blir inte så, men allt för många gånger inser jag att frågorna om hur det innersta rör sig hos den andre fortsätter att vara obesvarade när vi skiljs åt. Trots att det är det som berör. Det jag är intresserad av. Det som gör skillnad. Jag minns när jag förbjöd mina föräldrar från att prata jobb vid middagsbordet, för de gjorde inget annat. Det är så lätt att hamna där, så lagom, så bekant. Så ljummet. Självklart med behov av att bolla och få råd, men bara till en viss gräns. Plötsligt förstår jag dem.
Det är därför jag inte skulle kunna förmå mig att träffa exempelvis F igen. Han sitter så starkt ihop med alla de där orden. Den tjejen. Och oavsett vad jag skriver nu är jag inte densamme. Han kan inte heller vara densamme, även om jag ändå anar det ibland. Och jag känner inte honom i det här livet. En vuxen med en tonårings sår och referenser. Det är ingen idé att försöka hitta ett plåster, det får bara vara. Alla har vi våra krämpor.
