22:06:00
Ett ex och en vän i ett
Förra helgen och den här helgen har varit liknande; intensiva, fina och gett en hel del att fundera på. Samt sömnbrist.
Förra helgen kom som avslutning på en intensiv arbetsvecka. På fredagskvällen for jag och L till tonår för tårttävling tillsammans med våra fina ungdomar. De var på sitt allra mest speedade humör och det blev en intensiv men bra kväll. På lördag morgon for L iväg för en heldag med scouterna, övernattning hos släkten och sedan släktträff på söndagen. Det är väldigt sällan jag är ensam hemma och framförallt sällsynt att jag sover ensam. Det blir skillnad här hemma direkt då, det är något med stämningen liksom (inte negativt, bara annorlunda) och jag sprider ut saker överallt eftersom jag inte behöver bry mig nämnvärt.
På lördagen tog jag det främst lugnt fram till lunchtid. Låg i soffan, åt jordnötsbågar och hade ledigt. Sedan kom A hit och vi gick en långpromenad förbi barndomskvarter för mig och pratade om stort och smått. Vi pratade om alla möjliga saker i våra liv, om aktuella händelser och erfarenheter från förr. En fin promenad helt enkelt och vi stod säkert en timme på parkeringen innan vi slutligen sa hejdå.
Sedan var det dags att göra sig i ordning och gå på kalas för J och hans syster. Vänner jag inte sett på länge, god mat och sällskap var mina förväntningar. Ändå är jag ofta nervös inför kalas, nervös inför folksamlingen och att inte veta exakt vad som ska hända. Då hjälper det faktiskt inte så mycket att jag vet att jag ska vara bland människor jag känt länge och älskar, jag är ändå nervös. Den där blygheten som inte många anar gör sig påmind. Samtidigt vet jag att när jag väl kommer dit, har hälsat och satt mig så tycker jag att det är väldigt roligt att vara där. Så det var bara att trotsa nervositeten och ge sig av. Jag tänkte att om inte annat så kan jag komma vid sju och vara på väg hem vid tio efter tårta osv, utan att någon tycker det är konstigt. Man måste inte stanna hela natten liksom.
J har känt mig längre många av mina vänner. Med undantag för barndomsvänner, S och min syster, är nog J en av de som varit med längst. När jag var 16 var vi tillsammans drygt ett år, och efter det har vi varit vänner. Att vara varandras ex är en speciell relation, och han är den ende av mina ex som fortfarande är en del av mitt nuvarande liv. Det är inte alltid enkelt att vara vänner när man varit mer än så, vilket kanske också förklarar varför han är den ende som är kvar. Vi är verkligen bara vänner, men samtidigt blir det aldrig en vanlig vänskap. Jag tror till exempel inte att vi någon gång skulle kunna presentera varandra som bara vänner för andra människor, för det är mer avancerat än så vilket gör det ovant och lite annorlunda. Jag tycker verkligen om att ha honom som vän, och är tacksam över ur bra han och L funkar tillsammans och att allt går bra. J är en av de mest omtänksamma och beskyddande personer jag någonsin träffat. Periodvis har vi setts mycket men i år har det varit lite mindre. Men oavsett det så förstår vi varandra och känner varandra. Därför kan vi också på riktigt prata om allting, och vara ärliga.
Eftersom jag inte sett J sedan typ mars så såg jag fram emot det nu. Så jag klev in genom dörren och gjorde det jag planerat. Kramade J, kramade andra goda vänner jag inte sett på väldigt länge, åt god mat och njöt av trevligt sällskap av bland annat M. Efter några timmar satte jag mig i baren, som J skötte, och pratade med honom. Och där blev jag sittande. De flesta andra gick hem men jag blev kvar. Så vi pratade om filmskurkar (jag använde mig av J:s expertis för att komma på något till årets maskerad) och om allt mellan himmel och jord, minnen från många år. Eftersom jag skulle skriva predikan dgen därpå, som jag sedan skulle hålla på kvällen, tänkte jag inte stanna så länge. Så blev det dock inte, jag var inte hemma förrän klockan tre på morgonen. Trött men glad. Då hade jag tillslut lämnat J och två andra vänner vid baren för att fortsätta umgås, och istället begett mig hemåt, tacksam och fylld med känslor och ord från dagens olika samtal, från minnen jag inte tänkt på länge. Bilder som formats, kommentarer som jag kommer minnas och känslan av att ha kommit nära en gammal vän igen. Det var längesedan jag kom hem så sent men jag hade haft en riktigt rolig kväll. Sällan har jag varit så fylld av tankar och intryck som då.
På söndagen vaknade jag förvirrad. Ensam, utan gudstjänst på förmiddagen och med rubbad sömn. Jag var dessutom ganska samtals-bakis, i brist på bättre ord, från promenaden och kvällen och kände att jag hade mycket att fundera över. Den känslan höll i sig under några dagar faktiskt, om än i avtagande grad. Hjärtat fullt av tankar. En hel del släppte på kvällen när L kom hem som tur var, när jag kunde prata med honom om allt.
Trots detta lyckades jag ändå som sagt städa i ordning hemmet, skriva predikan och ta mig iväg till kyrkan med buss i tid och allt. Detta trots att jag knappt visste vad klockan var och helt enkelt kände mig ganska yr. Klockan 18 hade vi ekumenisk gudstjänst i Svenska kyrkan och jag predikade. Det blev en fin sådan och jag är så glad att vi kan samarbeta så bra som vi gör mellan församlingarna, jag vet att det är många som uppskattar det mycket. Dessutom var det första gången jag predikade i Svenska Kyrkan överhuvudtaget så det var en ny upplevelse. Sedan skadar det inte heller att kyrkan ligger fantastiskt vackert placerad och att kvällssolen sken över platsen när jag kom gående. Då är det lätt att känna närvaron ovanifrån.
