15:07:58
Nerver och oro
Imorgon ska jag jobba på städet, precis som jag numera gör varje vecka tack vare omsorgen från mina chefer som vill att jag ska få jobba. Jag kommer in i det, kan systemen bättre, får dagarna att funka bra. Ogillar ovissheten om vad dagarna innehåller men löser det genom att be maken kolla morgondagens planering innan han går hem, så jag kan förbereda mig.
Jag ska vara ärlig. Självklart önskar jag att jag kunde jobba heltid i kyrkan. Heltid med något som har med min utbildning att göra. Men så är inte läget just nu, ska jag vara i den här församlingen blir det inte heltid, och jag accepterar det. Jag är i rätt församling.
Och jag är tacksam över att ha städet, men eftersom jag aldrig jobbat regelbundet där mer än på somrarna så har jag aldrig kommit över nervositeten och förvirringen. Det har aldrig riktigt blivit vardag och jag har alltid kännt ett motstånd när jag fått sms om jobb dagen efter. Det är kanske mitt andra problem. Att aldrig veta förrän dagen innan om det blir jobb. Att inte riktigt kunna planera. Jag gillar inte när hoppet tänds framåt eftermiddagen om att jag kanske inte ska jobba imorgon, och sedan kommer meddelandet (som verkar kunna komma närsomhelst under dagen).
Men nu försöker jag medvetet ändra min mentala inställning. Jag har skickat vilka dagar jag kan jobba till min chef och markerat dagarna i kalendern, så att det ska bli mer struktur. Jag planerar kyrkan och städet runt varandra och styrelsen vet om att jag har mer i höst än föregående år. Sedan försöker jag räkna med att jag ska jobba de dagar jag skrivit upp (vilket jag nästan alltid gör numera) och förbereda mig på det. Jag låter bli att släppa orden "åh jag vill inte jobba!" över mina läppar på kvällen när jag är ensam med L, för att inte sätta dem i hjärnan. Istället tackar jag Gud för att vi är så rikt välsignade, att jag får ha ytterligare ett jobb och att ekonomin går ännu enklare då. Tacksam över en jämnare fördelning i arbetstid med mig och maken. Och ju mer jag jobbar desto mer naturligt känns det och mer logiskt för mina veckor. Desto mindre blir motståndet i mig även om det kanske aldrig försvinner. Och ju mindre det blir desto mindre energi och uppmärksamhet kräver det. Det kanske aldrig försvinner helt eller ersätts med glädje, men jag mår bättre ändå.
Så jag jobbar på det. Och håller tummarna för att jag får jobba med favoriten N imorgon.